Kvällen 21 januari anordnade Svensk-Indiska Föreningen ett panelsamtal om kvinnors situation i Indien i samarbete med Östasiatiska muséet. Samtalet, som besöktes av cirka hundra gäster, modererades av författaren, journalisten och indienkännaren Per J Andersson och panelen bestod av Mia Holmgren, utrikesreporter för Dagens Nyheter; Julia Wireaus, frilansjournalist som bott i och rapporterat från Indien för bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet; och Ebba Mårtensson, som under fyra års tid arbetat med polisreformer i Indien och nu är verksam vid Institute for Security and Development Policy i Stockholm.

Samtalet inleddes med en diskussion kring statistik och mörkertal. Enligt den officiella statistiken från FN är Indien ett land med lågt antal våldtäkter – 2 anmälningar per 100 000 invånare mot Sveriges 60. Men panelen var överens om att dessa siffror är långt ifrån tillförlitliga. Den skam som omgärdar anmälan av en våldtäkt, men också risken för ett ovärdigt bemötande av polisen gör att sannolikt bara en liten minoritet vågar anmäla. Ebba Mårtensson berättade om vad som möter en kvinna som anmäler en våldtäkt till polisen: skuldbeläggande, trakasserier och till och med en risk att bli våldtagen på nytt – av polisen.  Men, tillade hon, är det ett tydligt framsteg att allt fler trots dessa risker anmäler och är mindre benägna att skuldbelägga sig själva.  Dessutom har fler kvinnliga poliser anställts vilket också kan ses som ett steg i rätt riktning, även om de fortfarande bara utgör ungefär fem procent av den totala poliskåren.

Panelisterna var alltså överens om att statistiken ljuger, men de var också eniga om att det är fel att tala om att en våldtäktsvåg sveper över Indien. Det finns ingenting som tyder på att det faktiska antalet våldtäkter ökat på senare år, det som ökat är snarare medvetenheten om kvinnors rättigheter och vikten av att tala om sexualbrott. Tidningar skriver om den här typen av brott i en helt annan omfattning idag än vad de gjorde för några år sedan.

Även om det är svårt att säga något säkert om det sexuella våldets omfattning, vittnar många om ett vardagsförtryck mot kvinnor som även en tillfällig besökare kan märka av. Julia Wireus vittnade om hur det kan vara att resa på en fullsatt lokalbuss i den indiska huvudstaden: trängseln medför en anonymitet, och det är inte ovanligt med händer som är där de inte borde vara. Som västerländsk besökare är det lätt att ställa till en scen, och det gör många indiska kvinnor också. Men, tillade Mårtensson, många kvinnor vet att om de protesterar kan ett värre öde vänta när de stiger av bussen.

Trakasserier är priset man får betala för frigörelse. Den uppfattningen sade sig Mia Holmberg ha stött på hos många unga flickor. Om en daglig bussresa är vad som krävs för att nå ett universitet, är det mödan värt att pina sig igenom tafsandet för att få en ordentlig utbildning och till sist göra en karriär på ett sätt som tidigare generationer inte kunnat. De outbildade männen – som oftast ligger bakom de omskrivna sexualbrotten – framstår som de långsiktiga förlorarna.

Är det den gamla, patriarkala kulturen som våldtagit det nya Indien, där unga kvinnor tillåts slå sig fria och hota männens ställning? frågade Per J Anderrson retoriskt. Att patriarkatet är på väg att luckras upp var alla överens om, men även att det är en process som tar lång tid. De stora kulturella och geografiska skillnaderna i Indien underströks, liksom skillnaden mellan olika folkgrupper och samhällsskikt. Det som är sant i en storstad som Bombay eller Delhi är inte nödvändigtvis sant i en by på landsbygden i Uttar Pradesh. Och det är där – inte i storstäderna – som problemet med våld mot och förtryck av kvinnor är som störst.

Mia Holmgren betonade att det inte är kvinnorna, utan kvinnornas frihet som måste skyddas men att detta perspektiv ibland försvinner i den indiska debatten. När män talar om att hålla sina döttrar, systrar och fruar hemma, styra deras kläder och påverka deras livsval för att skydda dem mot våld är det i själva verket ett steg bakåt.

Även om tidningarna svämmar över av våldsamma sexualbrott, finns det många anledningar till att vara hoppfull inför framtiden. Att den indiska medelklassen faktiskt talar om de här frågorna är ett första steg framåt. Politiskt sett har det också inletts ett reformarbete som är tänkt att råda bot på de värsta tillkortakommandena. Ebba Mårtensson berättade om särskilda ”fast tracks” för brott mot kvinnor i domstolarna som är tänkta att öka chansen för drabbade kvinnor att få rättvisa. Samtidigt är det deprimerande, menade hon, att förra årets uppmärksammade gruppvåldtäkt är det enda våldtäktsfall som lett till en fällande dom sedan dess i New Delhi. Övriga ca 700 fal har lett till frianden eller ännu inte tagits upp i domstol.